Akiras kusin som bott med oss i veckan, har nu varit hos hans föräldrar i huset över helgen så att hon kan träffa lille Iman för första gången. Men de lär väl komma hit senare ikväll så att det blir mer umgänge och kräng.

Men ananrs har det alltså varit ganska lugnt och stilla här hemma. Har massor att göra men ingen inspiration.

Skypade med mams igår också, myyyysoooo. Det börjar bli dags att boka biljett inför hemresan, vilket är helt sjukt på så många sätt.

Det är snart 14 månader sedan jag var hemma och hälsade på, och den här gången är det en enkel biljett som ska bokas. Senast jag köpte en enkel biljett var för över tre år sedan då jag bokade min Malaysiaresa som skulle vara i tre till sex månader. Nu har det snart gått tre år sedan dess.

Mams frågade mig igår hur det känns, och självklart vill man ju bara kunna säga att det känns så sjukt bra. Vilket det gör, så klart. Men inte bara sjukt bra, det finns så klart tusen små känslor i kroppen, både känslor om hur skönt det ska bli att åka hem på riktigt, att äntligen få lära känna mina små brorsöner, umgås med familj och vänner ordentligt, och att få snusa Wigoo i skägget.

Men det känns samtidigt konstigt att lämna den plats som varit ens hem i tre år nu. Lika länge som min gymnasietid, fast i ett helt annat land. Mina tre år på gymnasiet var den tid i mitt liv som verkligen formade mig som en 'vuxen' person. Det var där som jag slutade vara lilla blyga och tysta Ida, och liksom hittade mig själv som person och vad jag ville göra i livet. Det var liksom under de tre åren jag växte upp på riktigt.

Trodde jag i alla fall.

Men så tänker jag hur mycket jag varit med om under dessa tre åren, hur jag verkligen fått känna på skolstress på riktigt (okej, samhäll-journalistik var en bitch ibland då det kom till plugg, men inget slår dessa tremånadersterminerna med sina deadlines), att starta om i ett land från square one, börja ta plats som person och lära känna folk i ett helt annat samhälle och på ett annat språk än vad man är van vid.

Det är nog det som känns konstigast, då man liksom ska ta farväl av de man kommit närmst här, att man plötsligt liksom ska åka hem och liksom fortsätta där man lämnade det livet sist. Klart, Malaysia kommer ju alltid att vara ett andra hem, hertigen har ju sin familj här och allt, men då vänner frågan när man kommer tillbaka så känns det så klart konstigt att  inte hå något svar på det heller.

Men allt sånt löser sig ju. Det viktigaste just nu är att jag lyckas ta examen, får komma hem till min underbarra familj, få jobba lite och kunna betala av mina lån och skulder, hoho.

Så visst, jag längtar sjukt mycket men det kommer fortfarande att kännas lite, lite konstigt.

Och så klart att inga köpcentrum har öppet till 22.00, och att det blir sjukt svårt att få tag i bubble tea i lilla Malmö. Bu hu.

Nä nu har jag svamlat tillräckligt för idag, minns inte ens vart jag ville komma med det här inlägget...