Även ett glas tranbärsjuice och någon macka eller gröt, men framförallt så var det kaffet som fick igång både tinketänket och kroppens alla rörelser. Min räddare i nöden just då.

Detta fortsatte då jag började jobba efter studenten. Ingen morgon kunde överlevas utan detta nattsvarta kaffe. Det gick aldrig så långt att jag blev beroende, fick aldrig huvudvärk eller så om jag gick utan, men jag kände mig så himla trött bara. Och det är ju då man brukar sörpla i sig sin dagliga dos kaffein.

Men sedan jag kom till Malaysia (för över två år sedan nu) så har kaffet bytats ut mot te för det mesta, bortsett från de gångerna i början då jag avnjöt någon latte på Starbucks, men sedan föll jag mest för te.

Inte för att det inte serveras kaffe här, det gör det överallt, alla olika sorters kaffe (har ju Java-grannlandet och allt) men godast har det alltid varit att dricka te. Speciellt jasminte, teh tarik eller något mjölkte.

Men nu har min kropp blivit alldeles anti kaffe. Helt. Och. Hållet.

Inte en enda fjuttig kopp tillåter kroppen min mig att avnjuta innan en halsbränna från en annan värld attackerar. Som en liten utomjording som inte hör hemma i kroppen så sitter han där i halsen och irriterar (jaja jag vet att det kommer ifrån magen) till och från i snart ett dygn. Så jäkla drygt.

Allt för en halv kopp 'caramel macchiato' från Chatime igår med bubba.

Det verkar som att mina kaffedagar är över då, för fortsätter det så här så kommer jag aldrig mer närma mig skitet.

Vilken vekling till kropp jag lyckats utveckla här borta.