Den första kryllade av halvstora, röda spindlar med enorma turkosa ögon som attackerade och bet mig i benen, bara av att vakna med ilningar längst vaderna. Jag är inte rädd för spindlar egentligen, men själva drömmen var sjukt obehaglig, och jag fick vända upp och ner på täcke och grejer för att kunna somna om.

Den andra gången var det en vattenvirvel inblandad. Jag tror att jag har fobi för sådana, och har haft det så långt jag kan minnas tillbaka. Ni vet, när man rör om i ett glas och det formas en liten, liten virvel? Dem fascineras jag av, men tycker att de är obehagliga ju större de blir.

Bara att lägga till på fobilistan då...

• Blod. Min vuarsta fobi då. Inte på film direkt, men in real life, och då jag hör ord jag associerar med blod. Som ordet blod. Bara av att skriva denna rad, blev mina händer alldeles svettiga.

• När jag var liten/yngre så var jag väldigt mörkrädd, och sov för det mesta med nattlampa tills... Ja säkert tills långt in i tonåren.

• Då jag var yngre klarade jag heller inte av stora folksamlingar och trängsel, varade också in i tonåren. Kunde få lite panik på konserter och festivaler (Malmöfestivalen ugh), och minns fortfarande då jag fick näsblod då jag och mamma var ute och letade konfirmationskläder då det var REA.

Nu har det gått över i alla fall, är konsertproffs nu ju. Well, bortsett från den gången då Mustach spelade på KB och äckelkillen bakom mig försökte komma längre fram genom att kroka armen om min nacke. Lite strypaktigt. Som tur var så stod jag längst fram och vakten var snabb dit. Obehagligt var det ändå, och visst kom det en liten tår. Hoho.

Ja konsertträngsel var nog en av mina större fobier det med, men efter så många gigs och moshpits i Malaysia så har jag vant mig, och liksom lärt mig att det går över. Ställer mig dock aldrig i 'klungan' längre. Bara tilräckligt bra placering så att jag får bra bilder, och att man kan dansa runt lite. Mycket mer värt det, i min mening.

Hur hamnade vi här igen? Ja just det, mardrömmar. Ja, jag drömde jättemycket varje natt, väldigt detaljerat också. Och minns alltid vad jag drömt då jag vaknar. Ibland är det bra då man skapar en riktigt epic film i hjärnan, men inte lika kul då det slutar i något som kunde varit med i en film av Stephen King.

Eller då någon man bryr sig om dör. Vaknade i tårar sist det hände, vilket nog skrämde hertigen mer än vad det skrämde mig.