Dag 2 var mycket mer händelserik än dag 1 kan jag ju börja med att säga. Vi tog lite sovmorgon och kuopte bullar nere i affären innan vi tog en taxi till området Kemang. Där hade jag bokat in ett litet besök sedan några veckor tillbaka. Nämligen att få in lilla Gulligulls på armen av den bäste porträtt-tatueraren jag sett hittils (som matchar min ekonimi då, haha). Så vi tog taxi, och nästan varje gång man är ute och åker i Jakarta ser man något spännande, enligt mina erfarenheter då. Det man aldrig undankommer är gatuförsäljare som försöker sälja allt från tidningar, tändare, minifläktar, crackers och kex, vatten, ja det mesta har jag sett, till och med en massa upplåsbara ballonstolar eller vad man ska kalla dem? Detta kan bli obehagligt ibland när de står utanför rutan och vill sälja sina varor varav de flesta är alldeles ointressanta för mig, så man får försöka vifta bort dem artigt men ändå bestämt så att de inser att man inte kommer att köpa nåt trots att de står kvar en stund och visar upp sina varor.

Men det är bättre än barnen som kommer fram till ens bilfönster och sjunger tills du ger dem en slant. Det är verkligen sorgligt att se dem, och där är det svårare att säga nej. Goda nyheter är att det bara inträffade en gång under hela resan, tydligen har staten gått in och plockat upp säkert mer än 90% av de huar gatubarnen och satt dem hos barnhem istället. Aja nog om det, något annat intressant jag såg var ett gäng killar som satt på bussen. Ja, alltså uppe på taket då! Såg inte så hemst säkert ut, men de verkade vana så jag antar att det kan vara ett bra alternativ om bussen är full eller om man vill känna vinden i håret, haha. Men just de här killarna såg ut som att de var på väg mot en protest eller liknande. Ja, man ser protester på nyheterna varje dag i Indonesien, de gillar att säga ifrån verkar det som.

När vi kom fram i Kemang vid 1 så var vi väldigt tidiga så vi använde den extra tiden att sitta på ett urgulligt kafé och utnyttja deras gratis wi-fi och äta lite lunch. Sedan blev det dags klockan 3, och vi begav os till Red13Tattoo, där jag bokat in en tid med Naomi. Jag och Akira pratade med honom en stund, eller snarare Akira, Naomi verkade inte så sugen på att prata engelska, och ganska blyg var han med, vilket kom som en överraskning eftersom att han verkade vara en riktig rebell på facebook. Men ur som helst, jag gav honom mormors porträtt och han gick för att scanna in det och fixa till storleken och göra en sådan där kopia de använder för att överföra linjerna till huden. Under tiden underhöll hans manager, eller ställets ägare, oss med att visa runt i lokalen och visa musikstudion han ägde en trappa upp, och sen bara snacka om hans band och filmer han ville rekommendera och lite sånt. Rolig kille, Barmy heter han.

Sedan blev det dags, klockan var nu halv 5, och det tog 3 och en halv timme att tatuera porträttet. Hemskt vad duktig han var på detaljer, och tydligen så har jag kanska tjock hud så jag blödde inte mycket alls, och det gjorde absolut inte så ont som jag förväntat mig. Ja bortsett från innerarmen där huden känns så tunn så tunn, aj aj :P Naomi var själv jättenöjd och Barmy sa att det var ett av de bäste porträtten hittils, så jag kände mig nöjd right away när jag fick se slutresultatet. Vi tackade killarna som erbjöd oss att följa med och spela biljard eller nåt, men vi begav oss hemåt eftersom att klockan var 8 redan.

Sedan gjorde vi inte mycket, vi åt precis sidan om hotellet där en massa matförsäljare kom varje kväll och ställde upp sina matvagnar och serverade, och så var där en massa musiker som spelade och hade sig. Hur mysigt som helst. Killarna var jättetrevliga och pratsamma (mes på indonesiska så klart) och vi avnjöt vår middag där och trevlig atmosfär innan vi gick upp för att avsluta ännu en dag framför indonesisk TV och härlig sval aircon.

Ja det var dag 2 det, nu är klockan 4, godnatt!