Uäääh, här ligger jag mitt i natten och bloggar. Klockan är snart två och jag befinner mig i Shah Alam, Akiras föräldrars helghus. Vi är ganska många som spenderar helgen här just nu, Mila åker ju tillbaka till Indonesien imorgon, så hennes bror är med och sover här för att kunna vinka hejdå imorgon.

Så varför är jag uppe så sent, jag som skulle börja somna tidigt om kvällarna?

I rummet brevid mitt ligger Akiras bror med sin familj, och rummet brevid ligger Akiras föräldrar. På bottenvåningen sover Akira på soffan, och så Mila och Akiras kusin inne på sitt rum. Eftersom att vi är alltså mer folk än vad det finns rum åt så ligger Milas bror i TV-rummet utanför mitt rum.

Där brukar annars Iman få titta på TV med sin pappa när han inte kan somna, men eftersom att Milas bror ligger där så går det inte, och då resulterar det i ett förskräckligt gapande mitt i natten. Ni som känner till ungen vet att han är en väldigt bestämd liten person. Får han inte som han vill så får vi alla höra det tills han är nöjd.

Det verkar också som att hans mamma har gått och blivit förkyld eller ont i halsen då den lilla tysntnaden som kommer avbryts i en liten hostattack, och om Iman lyckats somna däremellan så vaknar han så klart av den och börjar gapa igen.

Jag har redan druckit en god kopp te som fick mig väldigt avkopplad och redo för att sova, men nu känns det som att det blir en sen natt ändå. Men har hoppas vidare på att den nattliga tystnaden kommer. Det hade suttit jättefint tack.